lördag 5 september 2020

The Golden Boy

Kanske överdriver jag och eventuellt är det så att nyhetens behag bländar och får gamla intryck att tunnas ut. Men jag tror fanimej inte att jag kommer på något som charmat och berört mig lika mycket som det vi nyss såg Emil Millán de la Oliva göra på entimmesloppet vid Bryssels Diamond League-tävling. När man trodde att en 10-gradig skala alltid skulle räcka till för att beskriva något så händer detta. Välkommen till 11/10.

Emil Millán de la Oliva, Slottsskogsvallen 29/8-2020. Foto: Deca Text&Bild

Spänningsgraden inte alltid avgörande

Det finns konkurrens. Herrarnas skiathlon i Vancouver OS 2010, 0-4 till 4-4-vändningen på Olympiastadion i Berlin 2014, damernas stafett 4x5km vid Sotji-OS samma år och Musses mararekord från i år är (svenska) idrottshändelser som poppar upp i skallen. Jag var på plats i Köpenhamn förra året när Geoffery Kamworor sprang halvmaran på 58.01. Mer imponerande? Självfallet. Högre grad av spänning? Absolut. Större insatser? Utan tvekan. Men nej, Emil Millán 20:55-21:55 4 september 2020 berörde mig långt mycket mer, hur irrationellt det än må vara.

Dan Glans svenska rekord stretade emot

Millán fick plats i DL-loppet så sent som i söndags dagen efter sitt nysatta NU20R på 13.29 på 5 000m, en prestation jag håller högre än det han åstadkom rent tidsmässigt ikväll.
Han startade i bakre delen av tätklungan. 2.50-fart första 2 km (hans 5km-pace om man blickar tillbaka ett drygt år), ett tillsynes klokt släpp strax därefter följt av växeldragning (med mestadel Emil först) med holländaren Ali.

Efter knappa 25 varv fångades Millán & Ali in av täten, då ute på sitt 26:e, och en rullande tid vid passering 10 000m visade ca 29.21, alltså ett par sekunder över hans NU20R från Långlöparnas Kväll i juni. Han manade på Mo och Bashir och lät dem veta att det fanns andra som var med i loppet. En del avskyr sånt ("fokusera på ditt eget lopp, you punk"), men jag älskar det. Emil sen ut på bana 5, skulle han nöja sig med den passertiden och kliva av? David Nilsson bröt tidigt, fler i fältet blev offer för den mentala utmaning som 1h på bana nog innebär. 

Han kom tillbaka i bild dryga kvarten senare, varvad på nytt och 800m efter Farah & Bashir, som alltjämt höll världsrekordtempo. Ingen vägg nu, för då skulle Glans 19 879m överraskande stå sig. Så blev det inte. 

Bashir Abdi slog 20 000m-WR och strax därpå dök Millán upp igen. Egendomlig produktion när man inte får några passertider att gå på, det slog mig nu.
Ett snabbt överslag gjorde i alla fall klart att också Emil skulle hinna passera 20km innan slutskottet och slå det svenska rekordet med ett par hundra meter. 

This is your moment, kid. Face it, and enjoy

Det blev en tredje varvning, men istället för att ge vika för övermakten (som många andra hade gjort) kopplade Millán på den där spurten som vi - sedan Uppsala-SM - nu vet om att han sitter på. 2.04-löparen på Marathon (Bashir) hade inte svar på det, och med den notoriske långspurtaren Sir Mohammed Farah höll han typ jämna steg med mellan 19 990 till 20 128m. WR 21 330m, NR-SWE 20 128m till historieböckerna. Millán trea efter Mo och Bashir och slår bl.a. 27-löpare på milen och dessutom kenyanen Kelvin Kiptum, som gjort 59.53 på halvmaran. Välkommen till den största scenen, Young Emil. 

Speciell karisma

Min första "kontakt" med Emil Millán var vid Sylvesterloppet i Göteborg 2017. Då undrade man vad det var för liten parvel som ställde sig allra längst fram i startledet och missbrukade den gentlemannamässiga seedningen (en annan höll allt sin plats i ledet, det ska gudarna veta!) Han kom till slut tia på 32.56, knappt 3 minuter ifrån Micke Ekvalls segertid. Det är en bra för en 16-åring, men det är inget som häpnar. Jämförelsevis så tror jag att årets bästa 16-åring, Mölndals Jonathan Grahn gör 32-blankt eller strax därunder på milen. 


Sylvesterloppet 2017. Millán med den store Jonatan Fridolfsson till vänster, den verklige seedningsmissbrukaren till höger och en rosaprydd IKHP-kille, som också haft ett riktigt bra 2020, bakom sig! Foto: Glenn T Unger

Snarare var det attityden och självförtroendet som Emil utstrålade som stack ut; han ansåg verkligen inte att det fanns något annat på kartan än att vara med längst fram om så motståndaren var en skäggig Ekvall och vid det laget landets bäste långlöpare. Samma attityd såg ni ikväll i Bryssel; storlöpare med kapacitet  för ett par minuter bättre tider på distansen som ska löpas. Men Emil är där och syns, vi ser honom och det märks att han trivs med det.

Kan bli hur bra som helst

Vad vi inte kände till 2017 var hur lite löpträning Emil då bedrev. Ett par mil i veckan, kortare distanspass och max 2 intervallpass (Runners World 21/8 2019). Vem som helst inser att det är alltför tunt för att få ut sin fulla potential. Vem som helst förstår också att om träningen skruvas upp, så finns det ett högre yttre tak än för de som redan gör jobbet fullt ut. Betyder det att man ska ge upp om man inte gör milen på en viss tid med ringa träning? Klart inte, men hellre det än att inte göra milen på en viss tid trots att du redan gör allt som står i din makt. Betyder det istället att man måste uppträda på ett visst sätt och vara framåt för att nå längst? Nej, jag brukar snarare ofta vurma för de naturligt ödmjuka, men jag är inte sämre att jag kan falla för en boxare från andra sidan av ringen.   

Det kommer tillfällen då Emil kanske inte kommer lyckas leva upp till sina (och andras) högt ställda förväntningar; tillfällen då det inte är möjligt att springa och se sig om med Mo Farah precis framför. Men manegen har han själv och personerna runt honom krattat på ett rekordsnabbt sätt, och man undrar fortfarande hur det egentligen gått till. Ja, om man nu går från att för ett tag inte träna p.g.a. bristande motivation (DN 3/9), till att åka på läger på hög höjd och träna 14-16 mil/vecka med löpare som är bättre än en själv; ja då tusan borde det hända saker. Det är bara början-början. Han kan bli hur bra som helst.

Hur ska vi som tittar på palla?

Den här sommaren har varit emotionell på många olika (löpar)vis. I våras grät man över den allmänt pissiga situationen. Den 14 juni, på friidrottens första seniortävlingsdag - nytt gråt efter 10 000m på bana och några avklarade sub 30-drömmar. Friidrotts-SM i Uppsala? Samma sak. Lite skratt efter Emils spurt i herrarnas lopp i och för sig. FGP Göteborg: Typ ingen sömn efter hans 13.29 på 5k. Och nu, när vissa tyckte att det var rena rama Kalle Ankan så lipades det jävlarimej igen. Tack för det, du store lille talang.

Nya tag imorgon, SM i Marathon och Finnkampen i Tammerfors. Den emotionella berg- och dalbanan är smord på nytt, och skam den som inte vill med. Välkommen in i åksjukevagnen.

/ autografjägaren



#1 i samlingen med signerade nummerlappar.
Millán med sin Golden Boy-buddy Suldan Hassan. Tack Popcast för gåvan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar